sabinarosenius

Känner mig så jävla sviken.

En barndomsvän till mig valde för nått år sedan att i stort sett säga upp vänskapen pga att saker och ting inte gick som hon ville. Vad hon uppenbarligen inte tänkte på va att jag hamna i kläm o jag får skiten för att jag inte kan vara alla till lags.

Jag blev så jävla ledsen och trodde inte hon var sån som bara kunde kasta bort en vänskap så. Allt jag fick höra var att hon var så jävla ledsen och besviken osv...

Jo jag fattar d, men förstå mig oxå som får leva i det. 

Min kära sambo o jag är så olika.

Jag vill och behöver ha människor omkring mig att umgås med, medans R inte alls har det behovet. Han är egentligen en ensamvarg. Han har inte behovet att träffa och umgås med folk utan trivs bäst om han får gå runt hemma utan att någon är här. Detta kan vara jobbigt för mig ibland men bara att acceptera.

Men hur kan man som en bästa vän sen så mångaår bara vända ryggen till o gå? Jag försökte lösa det ett par ggr men verkade helt lönlöst så nu har vi intr pratat sen i början av Jan för jag va tvungen ringa tacka för julklappar till barnen o innan dess inte pratats vid på typ ett halvår.

Jag saknar henne. Jag saknar min vän som jag pratade med om allt flera ggr om dagen och åkte hälsa på när tillfälle gavs. Nu är det så tomt och det smärtar i mitt hjärta att inse att hon inte är villig att finnas i mitt liv så jag har nu plockat bort henne från både Insta & Facebook för jag anser att hon inte behöver se vad som sker i mitt liv när hon ändå inte vill ingå. Det tog emot att göra det men kände mig ändå tvungen att sätta ner foten o visa att jag inte är ok med att det är som det är.

Jag skickade ett sms till henne i förrgår och grattade henne på födelsedagen men inte ens ett tack så då insåg jag den bittra sanningen...

Jagär inte värd ett skit för henne och det gör mig så jävla ledsen och det gör ont!

Men life goes on som man säger men jag hade hoppats på att hon alltid skulle ha funnits i mitt liv.

*ledsen*